30 oktober: Sven Melander, 65 år

oktober 30, 2012

 

Sven Melander föddes på Upplandsgatan i Malmö, men redan när han var fyra år flyttade familjen runt hörnet och fick adress Södra Förstadsgatan. ”Med utsikt mot gatan”, som Sven brukar poängtera.

Det innebar bland annat att han började sin skolgång på närliggande Södervärnsskolan. Från denna tid har vi våra första gemensamma minnen, eftersom det var där vi fick vår tandläkarskräck. Än i dag minns vi namnet på misshandlaren.

Idrotten kom tidigt in i bilden. Sven blev hängiven MFF:are. Han spelade ishockey i MFF:s juniorlag och var med om att vinna SDS-pucken med bland annat Staffan Tapper och Roy Andersson. Därefter spelade han under flera år med Pantern i seriesystemet.

Han var också med i hootenannygruppen (eller vad det var) Lille Mats. I den ingick även Björn Afzelius och journalisten Lasse Wahlund.

Efter att ha gått på Teknis och blivit ingenjör sadlade Sven om och gick på Journalisthögskolan.

Han gjorde sin praktik på Expressens sportredaktion i Malmö. Därefter fick han direkt fast anställning på Aftonbladets sportredaktion i Stockholm.

Bland annat bevakade vi båda fotbolls-VM i Västtyskland 1974 (jag för Sydsvenskan så klart).

Men efter några år hamnade Sven på den allmänna avdelningen och sedan var hela karusellen igång med filmroller och allt vad som därpå följde.

Framför allt tv-jobb. Sven har gjort många beundransvärda insatser, men den här tycker jag står i en viss särklass:
http://www.youtube.com/watch?v=hcxwTgEC7IM

För tillfället spelar han med i musicalen Kal P Dal på Slagthuset och framåt sommaren lär han vara tillbaka på Fredriksdalsteatern i Helsingborg.

TT:s text om Sven Melander kan ni läsa här:
http://www.sydsvenskan.se/familj/sven-melander-65-i-dag/

Annonser

11 oktober: Jan Ekström, 75 år

oktober 10, 2012

Egentligen hade det räckt att skriva ”Nana”. Det var under det namnet han var ett begrepp under sina år i MFF. (På bilden är Nana i duell med Norrköpings Åke ”Bajdoff” Johansson.)

Det gick snabbt i början av karriären för Nana. När han debuterade i landslaget mot England 1956 var han 18 år, 7 månader och 5 dagar gammal. Den näst yngste landslags-debutanten någonsin.

Till Nanas popularitet hörde han speciella sätt att röra sig på planen. ”Todde” är en konkurrent, annars är frågan om inte Nana är den mest hjulbente människa som spelat i MFF.

Nedan följer länken till artikeln jag skrev om Nana i 100 MFF:are. Det kan tilläggas att han var en trogen besökare på Malmö stadion fram till pensioneringen – han jobbade nämligen där. Som elektriker.

Jag hoppas det framgår av artikeln, annars kan det understrykas än en gång. Nana är fortfarande bitter och arg över den behandling han utsattes för inför VM 1958.

 http://www.sydsvenskan.se/sport/fotboll/mff/landslagsdebut-som-18-aring/

 Jan Ekström är för övrigt född samma dag som Bobby Charlton.

5 oktober: Bengt Madsen, 70 år

oktober 5, 2012

Om Bengt Madsen finns mycket att berätta. Både från fotbollen och näringslivet.

1998 gjorde jag en reportageserie i Sydsvenskan under vinjetten ”Kompisar i Malmö”.

Artikeln om Bengt och hans kompis Kjell Hansson får tjäna som en liten bakgrund.

Så här stod det i Sydsvenskan den gången:

Kompisar i Malmö: Bengt Madsen och Kjell Hansson.

Bengt Madsen
Född: 5/10 1942.
Bott i Malmö: Trelleborgsgatan 6, Kiviksgatan 4, Professorsgatan 6, Källbovägen 7, Valhallagatan 15.
Skolor: Sorgenfriskolan, Kirsebergs inbyggda realskola.

SORGENFRI. Det var inte mycket som tydde på att grabbarna från Sorgenfriskolan 1949–53 skulle ha något framtid i Malmös kulturella liv.

Icke desto mindre är Bengt Madsen i dag styrelseordförande i de fyra kulturbolagen och Kjell Hansson intendent på Kultur Malmö. Sin kulturella uppfostran fick de som klasskamrater på Sorgenfriskolan.

Kulturell är kanske för mycket sagt. Och uppfostran var det måhända lite si och så med också.

Och fnissande, för att inte säga vrålgarvande, berättar de om en klasskamrat som vid ett tillfälle hade magproblem. Så han råkade undslippa sig lite ”illaluktande oväsen”, om man säger så, mitt under en lektion.

– Men han fann sig blixtsnabbt, berättar Bengt. Han spände ögonen i sin omgivning och sa ”sådär skall ni väl inte göra nu när vi har vikarie”.

Den vikarierande lärarinnan tyckte ”vädersläpparen” var ett utomordentligt föredöme och utsåg honom på stående fot till ordningsman…

Nu är han förste ombudsman på Kommunalarbetareförbundet.

I klassen gick också Roland Löwegren, som sedan under många år var allsvensk back i MFF. Så det fanns duktiga elever i lärare Per-Erik Danreds klass också.

En gång om året skulle hela skolan på utfärd. Men bara om det var vackert väder.
– Om flaggan var hissad, så var det klartecken, minns Bengt.

Bengt Madsen och Kjell Hansson, som visar upp smått imponerande insikter om namn och sentida öden när det gäller de gamla klasskamraterna, har därtill en gammal kärlek till sin skola.

Sin läslust fick de båda kamraterna i ungdomens dagar stillad på biblioteksfilialen i Folkets Hus. Först genom att gå på Sagostunder, men sedan blev det mer avancerade övningar av olika slag.
– Man skulle vara 15 år för att komma in på vuxenavdelningen, men personalen var bussig och släppte in mig bakvägen, minns Kjell.

När det gällde Bengt Madsen och hans gäng från trakterna av Kiviksgatan spelade det ingen roll vilken ingång de valde. De kom inte in någonstans.
– Vi var portade ett tag, eftersom det blev lite väl mycket bus, erkänner Bengt.

Framför allt i hissen till Folkets Hus. Sju våningar rakt upp i luften, det var en upplevelse för ungdomen på den tiden. En lek som dock inte uppskattades av vaktmästaren, varför ovanstående påföljd utfärdades.

Sorgenfri idrottsplats var huvudarena för småklubbsfotbollen i Malmö. Men det kostade 50 öre för ungdomar att komma in och se matcherna. För att undvika smygtittare drogs det för draperier längs hela stängslet.

För den som ändå ville se matchen återstod bara en sak – att planka.
– Det gick bra rätt så länge, säger Kjell. Men så kom någon vaktmästare på den snillrika idén att smörja tjära överst på staketet.

En åtgärd som främst hade avskräckande syfte, men kunde också utgöra bevismaterial.
– Om vaktmästaren upptäckte någon med tjära på kläderna så åkte han obönhörligen ut så det visslade om det, minns Bengt.

Och tillägger något om vilken kroppsdel som företrädesvis kom först genom grinden.

Eftersom idrottsplatsen och skolan låg intill varandra, var det naturligt att fotbollen blev ett stående inslag i vardagen, åtminstone för Bengt Madsens del.
– Jag spelade för Håkanstorp ett tag och kan fortfarande minnas hur vi stod där borta och spikade fast dobbarna innan matcherna, säger han och pekar mot omklädningsbyggnaden.

Redan som yngling fanns Bengt dock med i MFF. Han nådde så långt som till juniorlag 2, vilket var nog så hedrande. (Se bilden överst som är på MFF:s juniorlag 2 från 1960 och hämtad ur MFF:s årsbok.)

I gänget runt Kiviksgården fanns även Ulf  ”Lilleman” Sivnert, som också spelat allsvenskt för MFF och i juniorlandslaget. Men trots omgivningen av flera duktiga fotbollsspelare, är det bara Bengt som nått A-landslagsnivå.

Under Tommy Svenssons tid som förbundskapten begärde han alltid att få med Bengt som överledare för landslaget.

Varvid det inte behövdes några större övertalningar för att Bengt skulle svida om till overall och hjälpa till på träningarna.

När Jonas Thern, Stefan Schwarz och grabbarna skulle träna frisparksvarianter utgjorde Bengt en mycket värdefull hjälp – det var han som fick agera frisparksmur.

Även om fotbollen tog sin tid, hann både Bengt och Kjell med skolarbetet i tillräcklig utsträckning för att gå vidare till ”Kirsebergs högra allmänna läroverk”, formellt hette det dock Inbyggda realskolan. Kjell försvann till gymnasiet på S:t Petri inför sista läsåret, medan Bengt stannade och avlade realexamen.

Att Bengt Madsen har ett danskklingande efternamn beror på cigarrer. När Svenska Tobaksmonopolet en gång i tiden hade behov av en expert på att handrulla cigarrer, vände man sig till den danska sidan. Där hittade man den person som sedan skulle bli Bengts farfar.

Ända sedan den dagen, och det gällde in i det sista, har Bengt haft släktingar som varit involverade i Tobaksbolaget på något sätt.

Själv halkade han in i skeppsbranschen efter skolan. Först som springpojke, sedan som klarerare, därefter en del administrativa uppgifter och till slut koncernchef på speditionsföretaget Scansped fram till 1989.

Vill man läsa mer om Bengt Madsens seriösa sida så finns detta på MFF:s hemsida:
http://www.mff.se/Ditt_MFF/Om_klubben/Styrelse/Bengt%20Madsen.aspx

29 augusti: Hasse Mattisson, 40 år

augusti 28, 2012

Under många år var Hasse Mattisson MFF:s trognaste och nyttigaste spelare. Han var slitvargen som aldrig gav upp.

Hela storyn kan ni läsa här:
bit.ly/Ou7zXI

Naturligtvis har jag hundratals gånger haft förmånen att träffa Hasse Mattisson i jobbet.

Vid ett tillfälle tog vi ut svängarna ordentligt. Det var under ett träningsläger i La Manga när jag lät Hasse agera lärare i försöken att lära Afonso skånska.

Ni kan se det här:
http://www.youtube.com/watch?v=V-yEsMb-vX8

Numera är Hasse tränare för Höör i division 3 med litet hopp om avancemang.

I det civila har Hasse helt sadlat om och är i dag BMW-försäljare på Förenade Bil i Malmö.

När vi träffas, Hasse och jag, har vi under åren skaffat oss en speciell hälsningsfras:
– Hallå, HM!

Den kan nämligen användas av båda parter.

27 augusti: Dallas, 70 år

augusti 27, 2012

Ur Wikipedia:
Dialy Mory Diabaté även känd som ”Dallas”, född 27 augusti 1942 i Dakar, Senegal, är ordförande för Malmö Boxningsklubb och har erhållit flera pris för sitt arbete som engagerad fritidsledare på Rosengård i Malmö.

Dialy Mory Diabaté kom till Sverige 1964 med en dansgrupp och blev kvar för att dansgruppens manager avvek med gruppens pengar. Han började arbeta som städare och lärde sig svenska på Malmö Latinskola.

År 1973 började han arbeta på en fritidsgård i Rosengård och inledde därmed det engagemang för utsatta ungdomar som han idag förknippas med och som han sedan dess tilldelats många pris för.

Vid Svenska idrottsgalan 2003 fick han TV-sportens Sportspegelpris som ”Årets Fritidsledare”.

Han har även erhållit Skånes Idrottsförbunds pris som ”Årets bästa manliga idrottsliga förebild för barn och ungdomar” år 2002.

Markus Wargclous Minnesfond tilldelade år 2007 Diabate ”Dallas” Dialy-Mory ett stipendium för hans engagemang med ungdomar i Rosengård, Malmö.

Han tilldelades vidare kungliga sällskapet Pro Patrias stora guldmedalj 2007 för sitt enastående ungdomsarbete i Rosengård. Motiveringen löd:

”Fritidsledare Diabaté Dialy-Mory har arbetat mycket framgångsrikt med ungdomar i Rosengård. Han har lyckats reda ut problem och konflikter som skola, socialtjänst och polis har gått bet på. Diabaté Dialy-Mory lämnar ingen oberörd, han åtnjuter stor respekt i och utanför området tack vare sitt genuina engagemang och stora uthållighet. Tack vare hans långvariga arbete, har många ungdomar skapat en ljus tillvaro för sig själva och andra.”

2011 tilldelades han även titeln Svenska Hjältar på Svenska Hjältar-galan anordnad av TV4, där han fick motta priset av statsminister Fredrik Reinfeldt.

Mer om Dallas:

Under alla år har Dallas också varit en drivande kraft i MBK, Malmö Boxningsklubb. Ja, frågan är om klubben funnits i dag utan Dallas.

Han har inte bara varit hängiven tränare, utan också ordförande i många år.

Den boxare i Dallas stall som lyckats bäst är Ismael Koné, lätt tungviktare som var med på OS 1996. Därefter blev Ismael proffs i USA och han är fortfarande kvar där.
– Han blev den pappa för mig som jag aldrig hade haft tidigare, har Ismael berättat.

Och när det blev en generation till, Ismael fick en son, så blev Dallas alldeles tårögd när jag intervjuade honom för några år sedan:
– Han har döpt honom efter mig.

Eftersom det var så känsligt läge glömde jag fråga vilket namn, av den långa rad som finns, som pågen hade fått.

För man kan väl inte döpa någon till Dallas?

22 augusti: 60 år sedan Hurvamorden

augusti 21, 2012

Bosarpssjön som den ser ut i dag, en skön och barnvänlig badplats. På området finns även Sjövikens IF, som spelar i elitserien i bangolf.

För 60 år sedan, den 22 augusti 1952, slogs svensk rekord i mord. När Tore Hedin tog sitt eget liv i Bosarpssjön blev han själv det elfte dödsoffret.

Det hade dock börjat nästan ett år tidigare. På natten till den 28 november 1951 blev Allan Nilsson, möllare i Tjörnarp, rånmördad.

När det så småningom stod klart att det var Tore Hedin, polisen i Tjörnarp, som var mördaren, blev det naturligtvis uppmärksammat i hela landet, även om det inte fanns någon tv på den tiden.

Men låt det genast understrykas, att Tore Hedin var inte polis. Han upprätthöll ett vikariat som tillförordnad fjärdingsman. Vad jag förstår innebar det att en fjärdingsman fick utföra vissa polistjänster, utan att ha fulla befogenheter.

Om jag läst saken rätt så sökte Hedin in till polisutbildningen vid ett flertal tillfällen, utan att bli antagen.

Eftersom jag själv hade börjat tillbringa somrarna i Tjörnarp redan då så har jag  naturligtvis hört en del historier om Tjörnarpsmordet, även jag själv var för liten för att ha något eget minne av själva händelsen.

Till exempel damen som några dagar efter mordet ringde till fjärdingsman Hedin för att efter en sen kväll få eskort hem – givetvis av rädsla för mördaren.

Eller bonden som inför Hedin uttalade sig om mördaren:
– Får jag bara fatt i den jäveln, så ska ja bryda nacken å han.

Tjörnarpsmordet var emellertid bara början. När Tore Hedin satte eld på ålderdomshemmet i Hurva, alltså den 22 augusti, blev fem personer innebrända.

Då hade Hedin redan tagit livet av sin ex-fästmö och sina föräldrar (de skulle inte behöva uppleva vad han gjort, var hans förklaring).

Om detta skrev Anders Malmström i Sydsvenskan för några år sedan:
http://www.sydsvenskan.se/omkretsen/deras-pappa-forsokte-forhindra-hurvamorden/

Mordplatsen i Tjörnarp ligger 5 km från min stuga. Om jag i stället kör 9 km på andra hållet kommer jag till Bosarpssjön. Att Tore Hedin valde just den platsen för att ta sitt liv lär ha berott på att han hade en sommarstuga där, eller i varje fall hade tillgång till en sådan.

Om man räknar in Tore Hedin själv var det tio personer som han mördade, vilket var svenskt rekord.

Huruvida det överträffats kan diskuteras. 1979 blev en person dömd för 11 mord på Östra Sjukhuset i Malmö – ett stenkast från min arbetsplats. I det fallet handlade det närmast om barmhärtighetsmord.

Mattias Flink blev dömd för sju mord när han sköt vilt omkring sig 1994.

Däremot var Thomas Qvick nära att tangera Hedins rekord. Qvick var som mest dömd för åtta mord – efter att ha erkänt ett 30-tal. Men nu har flera av domarna rivits upp.

Mer om Tore Hedin kan ni läsa här:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Tore_Hedin

25 juni: Sven Lindahl, 75 år

juni 24, 2012

När man talar om tv-kändisar så är dagens varianter som en liten vindil jämfört med hur det var i tv:s barndom på 1960-talet.

Det fanns bara en kanal och bara ett nyhetsprogram. Den som var nyhetsuppläsare – för det handlade om det – blev som en familjemedlem i de svenska hemmen.

En av de första och den som drog mest uppmärksamhet till sig var Sven Lindahl.

Han satte där i tv-rutan med sina sammetsögon och gick hem i stugorna, rena svärmorsdrömmen.

Samtidigt var Sven Lindahl en duktig kompositör. Framför allt nådde han framgång med Mälarö kyrka, som framfördes av Lenne Broberg:
http://www.youtube.com/watch?v=5UNqkBLn4Zg

Hambostinta i kortkort med Mona Wessman var också en populär låt.

Sven Lindahl är numera bosatt i Nykvarn i Södermanland.

2 juni: Rolf-Göran Bengtsson, 50 år

juni 2, 2012

 

http://www.sydsvenskan.se/familj/os-laddar-med-att-fylla-jamnt

29 maj: Janne Malmsjö, 80 år

maj 28, 2012

Ett av mitt journalistlivs roligaste jobb var när jag på våren 1998 gjorde en reportageserie om ”Kompisar i Malmö”, där en känd Malmöprofil träffade en kompis från barndomen. Sist i den serien kom Janne Malmsjö och hans polare, handbollsprofeten Evald Fridén. Intervjun gjordes när vi satt i solskenet på Olgas i Pildammsparken. Och Janne Malmsjö hela tiden pratade sin malmeitiska. Det var en högtidsstund som varade i flera timmar.
Resultatet i tidningen, blev det här:

”Skrik gärna ut över hela Malmö att dess son blivit antagen vid Kungl Dramatiska teaterns elevskola.”

Så skrev Jan Malmsjö i ett brev till sin kompis Evald Fridén 1950. De hade under fem år varit klasskamrater på Kommunala mellanskolan innan Malmsjö reste till Stockholm för att ge sig in i skådespelaryrket.

Det dröjde länge innan han återvände till Malmö, men under alla år har ”systrarna Blöt”, som Malmsjö och Fridén av någon outgrundlig anledning kallade sig, bibehållit kontakten.

Sydsvenskan tog med de gamla kompisarna på promenad runt Triangelen för att bland annat höra historien om cykelen.

Av Håkan Malmström

TRIANGELEN. Varje kväll drar Jan Malmsjö fulla hus på Malmö musikteater och uppsättningen ”Spelman på taket”. Runt 1 200 personer per föreställning.

Men det imponerar inte på gamle kompisen Evald Fridén.

– Den 23 maj 1949 drog Janne minst 3 000 åskådare mitt på Södra Förstadsgatan – som cykelakrobat.

Datumet sitter fastspikat i minnet. Det var den dagen då Evald och Janne tog realexamen vid Kommunala mellanskolan (som sedan hette Johannes Samreal och numera Pildammsskolan).

– Vi skulle ut och fira med våra kamrater och jag cyklade hem till Janne för att hämta honom, berättar Evald.

Det visade sig emellertid att unge herr Malmsjö firat examen med att för första gången i sitt liv inmundiga champagne. Mängden kan ingen vittna om, däremot var det en enkel slutsats att återhållsamheten var ringa.

– Ja kunne tamajfan ente komma opp po cykelen, erkänner Janne.

– Det värsta var att han försökte över hela Södra Förstadsgatan, påpekar Evald. Eftersom klockan var strax efter fem innebar det en viss trafik.

Så dags på eftermiddagen var det nämligen 3 000 som kom cyklande från jobbet på Kockums. De fick stanna, precis som alla bussar, för att bevittna Jan Malmsjös första offentliga framträdande.

– Man va i alla fall en föregångsman. Jag gick ju över till högertrafik tjugo år före alla andra…

När Jan Malmsjö talar om sin ungdomstid glider han automatiskt över till malmöitiska. Den som han bevarat från 40-talets Malmö trots alla år i Stockholm.

– Den sitter i ryggmarjen…

Och de båda kompisarna talar gärna om den gemensamma tiden på Kommunala mellanskolan. Om Tosige Sven, Hästen och så förstås läraren ”Tummen” Svensson.

Naturligtvis hade han fått sitt tillnamn på grund av en brist i ena handens utrustning.

– Men han körde sin halva tumme i mellangärdet på en så det kändes långt upp i öronen om man inte kunde svara på frågan.

Det var densamme läraren som gav Jan Malmsjö det första rådet inför den kommande yrkeskarriären:

– Du skall inte tro att man blir konstnär bara för att man går skitigt klädd…

När vi står på skolgården och diskuterar gamla tider kommer Janne ihåg lärarens ord och pekar mot den slips- och kavajklädde Evald :

– Det syns väl vem som är tjänsteman och vem som är artist?

I dåtidens skolordning ingick även att man skulle bära skolmössa. Och det gick till och med så långt, att i skolans bestämmelser stod att eleverna inte fick vara ute på stan efter kl 22.

– Jag blev förbaskad en gång, när våra jämnåriga kamrater som gick i gymnasiet på Latinskolan ordnade skoldans på Amiralen, så fick inte vi gå dit. Men det gjorde jag ändå, säger Janne.

Problemet uppstod emellertid när en av hans lärare extraknäckte som vakt. Läraren upptäckte den unge herrn, rapporterade honom med påföljden att den hösten hade Jan Malmsjö sänkt sedebetyg (äldre inofficiell benämning på betyg i ordning och uppförande).

Någon direkt avskräckande effekt hade dock inte den åtgärden.

– Jag minns att jag sa: ”Det skiter jag i, för jag skall bli skådespelare”.

Annars var både Evald och Janne skötsamma i skolan. Varje skoldag inleddes med obligatorisk morgonbön i Johanneskyrkan. Och då fanns de på plats.

– Nä, nä, nä, protesterar Jan Malmsjö. Jau va där – men ente Evald. Jag tror inte han var där en gång på alla fem åren vi gick tillsammans.

Med en rodnad över det korrekta kamrersansiktet tvingas Evald erkänna:

– Jag var ordningsman i klassen tillsammans med en tös som hette Rigmor. Så jag sade till henne, att när hon räknade in hur många som var på morgonbönen så skulle hon alltid plussa med en…

Sammanhållningen och kamratskapet var mycket gott. Både Evald och Janne minns med glädje de gamla kamraterna.

– Ändå bojkottade vi undervisningen de första två månader för att vi blivit överflyttade i en ”tösaklass”, minns Evald. Vi svarade bara på direkta frågor, att räcka upp handen var inte aktuellt. I övrigt satt vi tysta som möss.

Det måste ha varit en svår uppgift för de numera ganska snackesaliga kamraterna. Evald tar också fram ett munlås, utfört i marsipan, som Janne Malmsjö fick i avskedspresent när han skulle åka till Stockholm den 21 juni 1949.

– Men vi minns inte av vem, säger Evald .

– Var det verkligen till mig? Du hade bättre behövt det, lyckas Janne pressa in precis när Evald tvingas göra en inandningspaus.

Under skoltiden kallade de varandra ”systrarna Blöt”. Inte ens nu, 50 år senare, kan de ge en vettig förklaring till varför det blev just så.

Evald har kvar nästan alla brev Janne skickade från Stockholm. Flera av dem är undertecknade ”syster Janne”.

– Min mor sparade alla breven till mig, förklarar Evald. Och det är jag naturligtvis väldigt glad över nu.

Speciellt brevet, återgivet här ovan, där Jan Malmsjö berättar att han blivit antagen vid Dramaten. Ett brev kryddat med både stolthet och ödmjukhet:

”Skrik gärna ut över hela Malmö att dess son har blivit elev i Kungl Dramatiska teaterns elevskola.”

Det var i september 1950 och sedan dröjde det länge innan Jan Malmsjö återkom till sin hemstad. De senaste åren har det varit desto oftare. ”La Cage aux Folles” på Stadsteatern (1985) har följts av ”My Fair Lady”, ”Spelman på taket” och i höst ”Vita hästen” på Nöjesteatern.

– Förklaringen till att det blivit mycket Malmö är enkel. Det är härifrån jag fått anbud…

Att han trivs i barndomsstaden råder det inget tvivel om. Ändå påstås det i alla uppslagsverk att han är född i Lund…

– Jag har aldrig blivit riktigt klok på varför det står så. Jag har aldrig bott i Lund. Däremot bodde vi i Trelleborg när jag föddes, men jag var så liten att jag inte minns det när vi flyttade till Malmgatan i Malmö.

Även om tiden där inte varade så många år, har Janne ett speciellt minne därifrån.

– Jag samlar på åskväder. Och det första upplevde jag på Malmgatan, det var då jag fick det intresset.

Av artighet avstår reportern att fråga hur han förvarar sin samling. Det förutsättes dock att tillslutningen sker med hjälp av blixtlås…

När familjen Malmsjö flyttade till Listergatan bodde Evald och hans föräldrar runt hörnan, på Karlskronaplan.

– Men det var först när Janne hade flyttat till Södra Förstadsgatan som vi lärde känna varandra, påpekar Evald .

På Södra Förstadsgatan, ovanpå Riobiografen (Down Town), hade Jan Malmsjös föräldrar en frisersalong i samma hus. De sysslade även med att göra peruker till teater- och filmuppsättningar. Men egentligen var föräldrarna mest kända som ”Dansparet Fritzi”.

Det var därifrån Jan Malmsjö fick sitt intresse för teatern och skådespelaryrket.

Under alla år har Evald och Janne fortsatt att hålla kontakten – även om det ibland dröjt år mellan träffarna.

Egentligen ingick de i en trio. Till gänget hörde även Åke Wihlney, känd sport-, utrikes- och TV-journalist, som gick bort 1985.

– Min farmor och hans moster bodde grannar i Trelleborg, minns Janne. Så vi träffades i tidiga barnaår.

Evald blev klasskamrat med Åke Wihlney på Latinskolan.

Det var kanske inte någon tillfällighet, att Åke Wihlney svarade för manuset till TV-succén ”NP Möller”, där Jan Malmsjö med sin oöverträffade malmöitiska gjorde en minnesvärd insats som ”Danskdödaren”.

* * * * *

”Janne var duktig så länge ingen boll var inblandad

För Evald Fridén har idrotten varit nummer ett under alla år.

När han var ung spelade han både handboll och fotboll för MBI.

– Men Evald fick aldrig vara med när vi spelade i skolan, påstår Jan Malmsjö. Han var för bra för oss andra.

Efter den aktiva tiden har Evald varit framgångsrik handbollstränare. Först och främst i moderklubben MBI och H 43, men även i IFK Malmö.

Han hade också uppdrag som landslagsledare under en lång följd av år.

Även Jan Malmsjö hade idrottsliga förutsättningar.

– Jag var snabb. Som bäst gjorde jag 9,5 sekunder på80 meter, det var rätt bra.
– Janne var duktig så länge det inte fanns en boll inblandad, hävdar Evald Fridén.

Den främsta idrottsliga prestationen svarade dock Janne Malmsjö för när han 1982 sprang New York Marathon på fyra timmar och femton minuter.

En utmärkt tid, speciellt om man betänker att det skedde efter det han fyllt 50 år.

21 maj: Bo W Takter, 75 år

maj 22, 2012

Den här snor jag bara rakt av:

http://pekasten.wordpress.com/2012/05/22/en-champ-blir-75/