29 maj: Janne Malmsjö, 80 år

Ett av mitt journalistlivs roligaste jobb var när jag på våren 1998 gjorde en reportageserie om ”Kompisar i Malmö”, där en känd Malmöprofil träffade en kompis från barndomen. Sist i den serien kom Janne Malmsjö och hans polare, handbollsprofeten Evald Fridén. Intervjun gjordes när vi satt i solskenet på Olgas i Pildammsparken. Och Janne Malmsjö hela tiden pratade sin malmeitiska. Det var en högtidsstund som varade i flera timmar.
Resultatet i tidningen, blev det här:

”Skrik gärna ut över hela Malmö att dess son blivit antagen vid Kungl Dramatiska teaterns elevskola.”

Så skrev Jan Malmsjö i ett brev till sin kompis Evald Fridén 1950. De hade under fem år varit klasskamrater på Kommunala mellanskolan innan Malmsjö reste till Stockholm för att ge sig in i skådespelaryrket.

Det dröjde länge innan han återvände till Malmö, men under alla år har ”systrarna Blöt”, som Malmsjö och Fridén av någon outgrundlig anledning kallade sig, bibehållit kontakten.

Sydsvenskan tog med de gamla kompisarna på promenad runt Triangelen för att bland annat höra historien om cykelen.

Av Håkan Malmström

TRIANGELEN. Varje kväll drar Jan Malmsjö fulla hus på Malmö musikteater och uppsättningen ”Spelman på taket”. Runt 1 200 personer per föreställning.

Men det imponerar inte på gamle kompisen Evald Fridén.

– Den 23 maj 1949 drog Janne minst 3 000 åskådare mitt på Södra Förstadsgatan – som cykelakrobat.

Datumet sitter fastspikat i minnet. Det var den dagen då Evald och Janne tog realexamen vid Kommunala mellanskolan (som sedan hette Johannes Samreal och numera Pildammsskolan).

– Vi skulle ut och fira med våra kamrater och jag cyklade hem till Janne för att hämta honom, berättar Evald.

Det visade sig emellertid att unge herr Malmsjö firat examen med att för första gången i sitt liv inmundiga champagne. Mängden kan ingen vittna om, däremot var det en enkel slutsats att återhållsamheten var ringa.

– Ja kunne tamajfan ente komma opp po cykelen, erkänner Janne.

– Det värsta var att han försökte över hela Södra Förstadsgatan, påpekar Evald. Eftersom klockan var strax efter fem innebar det en viss trafik.

Så dags på eftermiddagen var det nämligen 3 000 som kom cyklande från jobbet på Kockums. De fick stanna, precis som alla bussar, för att bevittna Jan Malmsjös första offentliga framträdande.

– Man va i alla fall en föregångsman. Jag gick ju över till högertrafik tjugo år före alla andra…

När Jan Malmsjö talar om sin ungdomstid glider han automatiskt över till malmöitiska. Den som han bevarat från 40-talets Malmö trots alla år i Stockholm.

– Den sitter i ryggmarjen…

Och de båda kompisarna talar gärna om den gemensamma tiden på Kommunala mellanskolan. Om Tosige Sven, Hästen och så förstås läraren ”Tummen” Svensson.

Naturligtvis hade han fått sitt tillnamn på grund av en brist i ena handens utrustning.

– Men han körde sin halva tumme i mellangärdet på en så det kändes långt upp i öronen om man inte kunde svara på frågan.

Det var densamme läraren som gav Jan Malmsjö det första rådet inför den kommande yrkeskarriären:

– Du skall inte tro att man blir konstnär bara för att man går skitigt klädd…

När vi står på skolgården och diskuterar gamla tider kommer Janne ihåg lärarens ord och pekar mot den slips- och kavajklädde Evald :

– Det syns väl vem som är tjänsteman och vem som är artist?

I dåtidens skolordning ingick även att man skulle bära skolmössa. Och det gick till och med så långt, att i skolans bestämmelser stod att eleverna inte fick vara ute på stan efter kl 22.

– Jag blev förbaskad en gång, när våra jämnåriga kamrater som gick i gymnasiet på Latinskolan ordnade skoldans på Amiralen, så fick inte vi gå dit. Men det gjorde jag ändå, säger Janne.

Problemet uppstod emellertid när en av hans lärare extraknäckte som vakt. Läraren upptäckte den unge herrn, rapporterade honom med påföljden att den hösten hade Jan Malmsjö sänkt sedebetyg (äldre inofficiell benämning på betyg i ordning och uppförande).

Någon direkt avskräckande effekt hade dock inte den åtgärden.

– Jag minns att jag sa: ”Det skiter jag i, för jag skall bli skådespelare”.

Annars var både Evald och Janne skötsamma i skolan. Varje skoldag inleddes med obligatorisk morgonbön i Johanneskyrkan. Och då fanns de på plats.

– Nä, nä, nä, protesterar Jan Malmsjö. Jau va där – men ente Evald. Jag tror inte han var där en gång på alla fem åren vi gick tillsammans.

Med en rodnad över det korrekta kamrersansiktet tvingas Evald erkänna:

– Jag var ordningsman i klassen tillsammans med en tös som hette Rigmor. Så jag sade till henne, att när hon räknade in hur många som var på morgonbönen så skulle hon alltid plussa med en…

Sammanhållningen och kamratskapet var mycket gott. Både Evald och Janne minns med glädje de gamla kamraterna.

– Ändå bojkottade vi undervisningen de första två månader för att vi blivit överflyttade i en ”tösaklass”, minns Evald. Vi svarade bara på direkta frågor, att räcka upp handen var inte aktuellt. I övrigt satt vi tysta som möss.

Det måste ha varit en svår uppgift för de numera ganska snackesaliga kamraterna. Evald tar också fram ett munlås, utfört i marsipan, som Janne Malmsjö fick i avskedspresent när han skulle åka till Stockholm den 21 juni 1949.

– Men vi minns inte av vem, säger Evald .

– Var det verkligen till mig? Du hade bättre behövt det, lyckas Janne pressa in precis när Evald tvingas göra en inandningspaus.

Under skoltiden kallade de varandra ”systrarna Blöt”. Inte ens nu, 50 år senare, kan de ge en vettig förklaring till varför det blev just så.

Evald har kvar nästan alla brev Janne skickade från Stockholm. Flera av dem är undertecknade ”syster Janne”.

– Min mor sparade alla breven till mig, förklarar Evald. Och det är jag naturligtvis väldigt glad över nu.

Speciellt brevet, återgivet här ovan, där Jan Malmsjö berättar att han blivit antagen vid Dramaten. Ett brev kryddat med både stolthet och ödmjukhet:

”Skrik gärna ut över hela Malmö att dess son har blivit elev i Kungl Dramatiska teaterns elevskola.”

Det var i september 1950 och sedan dröjde det länge innan Jan Malmsjö återkom till sin hemstad. De senaste åren har det varit desto oftare. ”La Cage aux Folles” på Stadsteatern (1985) har följts av ”My Fair Lady”, ”Spelman på taket” och i höst ”Vita hästen” på Nöjesteatern.

– Förklaringen till att det blivit mycket Malmö är enkel. Det är härifrån jag fått anbud…

Att han trivs i barndomsstaden råder det inget tvivel om. Ändå påstås det i alla uppslagsverk att han är född i Lund…

– Jag har aldrig blivit riktigt klok på varför det står så. Jag har aldrig bott i Lund. Däremot bodde vi i Trelleborg när jag föddes, men jag var så liten att jag inte minns det när vi flyttade till Malmgatan i Malmö.

Även om tiden där inte varade så många år, har Janne ett speciellt minne därifrån.

– Jag samlar på åskväder. Och det första upplevde jag på Malmgatan, det var då jag fick det intresset.

Av artighet avstår reportern att fråga hur han förvarar sin samling. Det förutsättes dock att tillslutningen sker med hjälp av blixtlås…

När familjen Malmsjö flyttade till Listergatan bodde Evald och hans föräldrar runt hörnan, på Karlskronaplan.

– Men det var först när Janne hade flyttat till Södra Förstadsgatan som vi lärde känna varandra, påpekar Evald .

På Södra Förstadsgatan, ovanpå Riobiografen (Down Town), hade Jan Malmsjös föräldrar en frisersalong i samma hus. De sysslade även med att göra peruker till teater- och filmuppsättningar. Men egentligen var föräldrarna mest kända som ”Dansparet Fritzi”.

Det var därifrån Jan Malmsjö fick sitt intresse för teatern och skådespelaryrket.

Under alla år har Evald och Janne fortsatt att hålla kontakten – även om det ibland dröjt år mellan träffarna.

Egentligen ingick de i en trio. Till gänget hörde även Åke Wihlney, känd sport-, utrikes- och TV-journalist, som gick bort 1985.

– Min farmor och hans moster bodde grannar i Trelleborg, minns Janne. Så vi träffades i tidiga barnaår.

Evald blev klasskamrat med Åke Wihlney på Latinskolan.

Det var kanske inte någon tillfällighet, att Åke Wihlney svarade för manuset till TV-succén ”NP Möller”, där Jan Malmsjö med sin oöverträffade malmöitiska gjorde en minnesvärd insats som ”Danskdödaren”.

* * * * *

”Janne var duktig så länge ingen boll var inblandad

För Evald Fridén har idrotten varit nummer ett under alla år.

När han var ung spelade han både handboll och fotboll för MBI.

– Men Evald fick aldrig vara med när vi spelade i skolan, påstår Jan Malmsjö. Han var för bra för oss andra.

Efter den aktiva tiden har Evald varit framgångsrik handbollstränare. Först och främst i moderklubben MBI och H 43, men även i IFK Malmö.

Han hade också uppdrag som landslagsledare under en lång följd av år.

Även Jan Malmsjö hade idrottsliga förutsättningar.

– Jag var snabb. Som bäst gjorde jag 9,5 sekunder på80 meter, det var rätt bra.
– Janne var duktig så länge det inte fanns en boll inblandad, hävdar Evald Fridén.

Den främsta idrottsliga prestationen svarade dock Janne Malmsjö för när han 1982 sprang New York Marathon på fyra timmar och femton minuter.

En utmärkt tid, speciellt om man betänker att det skedde efter det han fyllt 50 år.

Annonser

5 svar to “29 maj: Janne Malmsjö, 80 år”

  1. Bosse Olsson Says:

    Underbart skrivit.

  2. Bengt Ohlsson Says:

    Mycke trevligt.

  3. Kent Olsson Says:

    Jättetrevlig artikel om våra Malmöpågar.
    Grattis Janne och tack för underbara underhållande år i mitt liv.

  4. Brita Persson Says:

    Tack Håkan för att Du skrivit så fint om min idol JANNE.

  5. hans winberg Says:

    Rolig och intressant artikel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: