16 april: Martin Dahlin, 50 år

april 16, 2018

Född: 16 april 1968

Bor: Monte Carlo

År i MFF: 1987–91

Antal matcher i MFF: 176

SM-guld: 1

Landskamper: 60

 

Redan under sin första allsvenska säsong
blev Martin Dahlin skyttekung och
SM-guldmedaljör.

Under seriespelet svarade Martin för sjutton mål, men framför allt gjorde han fyra mål när MFF slog Djurgården med 7–3 i den andra SM-finalen 1988. Noterbart är också, att trots den matchens betydelse kom det bara 8 000 åskådare.

Martin hade värvats från Lunds BK ett år tidigare, men fick först ett läroår under Roy Hodgsons ledning innan han släpptes fram i allsvenskan.

Trots den tidiga skyttekungatiteln var inte Martins MFF-karriär spikrak. De två följande åren fick han ibland finna sig i att bli bänkad. Både av Roy Hodgson och Bob Houghton. I den avgörande SM-finalen mot Norrköping 1989 satt Martin på bänken, till exempel. Det ledde till att Martins förhållande till Roy Hodgson vid dessa tillfällen långt ifrån var vänskapligt.

Men Martin kom tillbaka och 1991 hade han en bra säsong, vilket ledde till att han flyttade till Mönchengladbach. Då hade han redan haft ett optionskontrakt med Fiorentina, men därav blev intet. Även om början blev svår också i Mönchengladbach, blev Martin under sina sammanlagt sex år i Bundesliga den okrönte kungen på Bökelberg, Mönchengladbachs hemmaarena. Man kunde inte röra sig många meter i Mönchengladbach utan att stöta på en bild av Dahlin. Oftast i något reklamsammanhang, men det hade Martin ingenting emot. Han har alltid gillat att vara i rampljuset.

Under den tröga inledningen, och med EM 1992 på hemmaplan på gång, var det ett tag aktuellt att MFF skulle låna hem Martin för att ge honom matchträning. Men tyskarna gick inte med på den lösningen.

Martins insatser i landslaget har blivit välkända. Först under EM 1992, men framför allt under USA-VM 1994. Och Martins otroliga match mot Ryssland på midsommarafton.

Han gjorde två mål själv och låg bakom det tredje.

Den aktiva karriären fortsatte i Roma, Blackburn och Hamburg. Utan att Martin i de klubbarna kom upp i sin högsta nivå.

Till stor del berodde det på ryggproblem och Martin valde att lägga av, 31 år gammal.

En tränarkarriär var aldrig aktuell, utan efter ett par års betänketid övergick Martin Dahlin till att bli spelaragent.

Den rollen har han kvar fortfarande med bostaden i Monte Carlo som bas.

Annonser

10 april: Sune Sandbring, 90 år

april 11, 2018

Född: 10 april 1928

Bor: Arlöv

År i MFF: 1950–58

Antal matcher i MFF: 305

SM-guld: 1

Landskamper: 6

Han blev så etablerad under sitt smeknamn,
att brev med adressen ”Grus, Malmö”
hamnade hos rätt adressat.

Men egentligen heter han Sune Sandbring.

– Fråga mig inte hur smeknamnet uppstod. Men det var inte förrän jag började spela fotboll som det blev ”Grus”.

Sambandet mellan markbeläggningarna grus och sand(bring) är dock uppenbar.

Som så många andra på den tiden värvades ”Grus” till MFF som 14-åring.

– Jag spelade i läroverksturneringen för Realskolan [numera S:t Petri] och det var Hans Håkansson som värvade mig.

Rödhårige ”Grus” var ettrig högerback som också fick spela sex landskamper, varav två VM-kvalmatcher. Dock inte med någon framgång. Förlust mot Belgien och bara 3–3 borta mot Finland. Året innan hade Sverige vunnit på samma plats med 8–1…

Sune Sandbring kom in i MFF:s A-lag 1950 och bidrog till ett par SM-guld, men fick vänta till 1953 innan han själv fick något. ”Grus” hade under hela sin karriär Idrottsplatsen som hemmaarena. Han flyttade aldrig med till Stadion.

– Jag slutade 1958 några månader innan Stadion invigdes.

Efter MFF-tiden blev han tränare under två år för Hammenhög.

– Sedan tog jag en paus på ett par år innan jag slutade med att träna Östra Torp.

Därefter har fotbollsintresset koncentrerats till Arlöv, där sonen Håkan spelade, och numera gör barnbarnen det.

Afonso Alves

mars 23, 2018

Född: 30 januari 1981
Bor: Brasilien
År i MFF: 2004–06
Antal matcher i MFF: 100
SM-guld: 1
Antal landskamper: 8 (för Brasilien)

En MFF:are i Brasiliens landslag lär inte hända
fler gånger. Afonso Alves förblir den ende

Nu var det förstås efter tiden i MFF som Afonso blev uttagen i det brasilianska landslaget, men grunden lade han i Malmö.

Vid juletid 2003 blev det klart att Afonso lämnade Örgryte för MFF. Efter en något blygsam början lossnade det i andra bortamatchen mot Elfsborg. Då svarade Afonso för tre mål när MFF vann med 5–1.

Tränaren Tom Prahl valde att använda Afonso i en offensiv mittfältsroll till en början, men sedan blev det mest renodlat anfallsspel. Totalt gjorde Afonso tolv mål under sin första säsong och var naturligtvis i högsta grad bidragande till att MFF tog allsvenskt guld 2004 – det första på 16 år.

Året därpå ökade Afonso målskörden till 14 mål och utländska uppköpare blev allt vanligare på Malmö stadion.

På sommaren 2006 köptes Afonso av holländska Heerenveen för 40 miljoner kronor. I Holland gjorde Afonso stor succé med 34 mål den första säsongen. Det var i det läget Afonso blev uttagen i det brasilianska landslaget.

Samtidigt köpte Middlesbro honom för 155 miljoner kronor. Framgångarna uteblev dock i Premier League och när Middlesbro åkte ur på sommaren 2009 flyttade Afonso vidare till mer penningstinna Al-Sadd i Qatar.

Han blev kvar i landet i flera år och avslutade karriären 2015. Han bor nu åter i Brasilien, där han bland annat har en son från ett tidigt förhållande.

 

Klubbar

2001–2002 Atlético Mineiro
2002–2003 Örgryte IS
2004–2006 Malmö FF
2006–2008 Heerenveen
2008–2009 Middlesbrough
2009–2010 Al-Sadd Sports Club
2010–2012 Al-Rayyan
2012–2015 Al-Gharafa

* * *

I samband med MFF:s träningsläger i La Manga 2004 gjorde Sydsvenskan en film som numera har setts av tusentals:

https://www.youtube.com/watch?v=aGvOJmhF5T8

I rollerna: Afonso Alves och Hasse Mattisson.
Idé, manus och regi: Håkan Malmström.
Foto: Lars Brundin.

 

18 augusti: Bosse Nilsson, 70 år

augusti 17, 2014

skanna0054

Vid ett besök i storstaden Hässleholm 1957. Ni får själv räkna ut vem som är vem.

Det är egentligen ett av de svåraste uppdragen i den här branschen, att intervjua en person som man redan känner utan och innan. Dessutom så väl, att han inte kan ljuga utan omedelbar upptäckt.

HIF-tränaren Bosse Nilssons och mina vägar korsades för första gången 1951. Och sedan tillbringade vi alla barn- och ungdomens somrar tillsammans i Tjörnarp. Från tidig morgon till sen kväll.

Att umgänget var begränsat till en årstid, berodde på att jag tillbringade resten av året i Malmö, medan Bosse var hemma på föräldragården året runt.

Fotbollen blev ett gemensamt intresse. Omgivningen inbjöd till rika möjligheter med alla ängar som fanns runt oss.

Två stolpar och en tvärribba, sedan var träningen igång.

Det vill säga, det fanns preludier innan det gick att börja. Först var vi tvungna att ta bort koskiten i målet och dess närmaste omgivning.

Trots detta hände det att bollen hamnade i en kobladda. Då var det bara att torka av den mot gräset och sedan fortsätta spela.

Föroreningarna fick oss inte att avstå från nickträning. I det fallet var vi mer rädda för att få bollens snörning (läderrem) mitt i planeten.

Bosse är två år äldre, men det var inte i första hand åldern som gjorde honom överlägsen i allt vi företog oss. Han var helt enkelt bättre på allt.

Förutom en sak – kunskapen om allsvensk fotboll. Den hade inte han, men den kunde jag inhämta hemma i Malmö.

Och sedan tillbringade vi somrarna med att jag berättade om varje av vårens MFF-matcher. Detaljerat och ibland med förevisningsövningar.

Jag har vid tillfälle ödmjukt hävdat, att jag lärt Bosse allt han kan – men kan banne mig inte komma ihåg vilken dag det var.

Sådan har tonen oss emellan nämligen alltid varit.

Mot den bakgrunden borde Bosse ha blivit MFF-anhängare – för det var den läran som predikades. Men så blev det inte.
– Kanske just därför, hävdar Bosse.

På måndagen fyller Bo Nilsson 70 år.

Redan från första bollsparken hade vi olika uppfattningar om fotboll. Jag hade sett min första MFF-match på våren 1954 och hade sedan min uppfattning klar.

Men Bosse blev ungefär samtidigt en inbiten HIF:are.
– Det var så att jag och min pappa Nisse åkte till Olympia för att se ett derby mellan HIF och MFF på hösten1954. Trots att matchen slutade 3-3 blev jag HIF-frälst, kanske för stämningen runt Olympia.

Den matchen gäller fortfarande som publikrekord för HIF med officiellt 25 362 åskådare.

Efter aktivt spel i hemortens Tjörnarps Boif värvades Bosse till IFK Hässleholm. Och gick sedan vidare till allsvenskan. Åtminstone blev det en match för Djurgården 1967.

Att det blev spel i den klubben berodde på att Bosse kom in på GCI (nu GIH) för att studera till gymnastikdirektör i Stockholm.

Och det var där han tog sina första steg som tränare.
– Gösta ”Knivsta” Sandberg, som var tränare i Djurgården då, gjorde mig till lite av hans assistent det sista året i klubben. Och det satte naturligtvis fart på intresset.

Men tränarkarriären tog fart först när han 1979 förde Mjällby till allsvenskan första gången.
– Nej, det hade nog börjat redan hemma i IFK Hässleholm. Först som spelande tränare och sedan bara tränare. Vi tog oss från division 4 till näst högsta serien (division 2) för första gången i klubbens historia.

Under Mjällbyåren var han dessutom assisterande förbundskapten till Laban Arnesson. Det varade i fem år.

Så det var lite på tiden när hjärteklubben HIF äntligen hörde av sig 1987. Då hade HIF precis ramlat ner i division 3. Men under Bosse ledning tog sig klubben tillbaka ända till allsvenskan efter 25 års bortovaro.

I laget som tog sig till allsvenskan fanns även Henke Larsson.
– Henke har naturligtvis varit fantastisk att jobba med. Även om jag var med om att värva honom, behövdes det ingen utpräglad scoutingnäsa för att se att han var en osedvanlig talang.

Efter flera utlandsår i Danmark, Kina, Bahrein, med mellanspel i Degerfors, slutade Bosse som tränare. Åtminstone ett tag.
– När jag flyttade hem 2000 så var det min tanke att sluta som tränare. Jag ägnade mig också att annat ett tag, trots att det fanns tränaranbud.

Ändå dök han upp i MFF ett par år senare, även om det innebar gökungekänsla hos den gamla kamraten. Den HIF:are som man utkämpat åratal av verbal kamp mot, dök plötsligt upp i MFF:s himmelsblå dräkt.
– Tom Prahl och jag har stött på varandra massor av gånger under åren. Han ville att jag skulle bli lagledare och ta hand om det organisatoriska, det var väldigt sparsamt jag befann mig som instruktör ute på planen.

Och det var inte meningen det skulle bli någon ändring när han återvände till HIF. Då blev han sportchef, men när Stuart Baxter hoppade av tränarjobbet så var det Bosse som tog över träningen igen.

Det var Henke Larsson som ville hade det så.

Men när Henke avslutade sin aktiva karriär så drog sig Bosse också tillbaka.

Dock fortsatte han med att hålla i träningen för IFK Hässleholm. Även om han inte längre har något formellt uppdrag så återfinns han fortfarande på träningsplanerna runt Hässleholm.

BB1129BoNTillbaka där det började. Fotbollsplanen utanför Bosses föräldrahem i Ebbarp.

5 maj: Bosse Larsson, 70 år

maj 4, 2014

När Bosse 1965 gjorde 28 mål blev han den främste svenske målskytten i någorlunda modern tid.

I statistiken står att ”Lill-Damma” Mattsson gjorde 31 mål 1975. Men då skall man ha i åminnelse, att han hade 26 matcher på sig, medan Bosse gjorde sina på 22 matcher.
– Egentligen på 20 matcher, säger Bosse. Det gick lite grus i maskineriet på slutet och jag blev mållös i de två sista matcherna.

28 mål räckte för att överträffa Gunnar Nordahls rekordnotering från 1945 – skyttekungarna från allsvenskans barndom bortser vi ifrån.

Anmärkningsvärd är också Bosses skytteligaseger 1970. Då hade han haft sin treåriga proffssejour i Tyskland och blivit omskolad till mittfältare.

Den positionen behöll han även i MFF – men kunde trots det vinna skytteligan ytterligare en gång.

Bosse spelade i allsvenskan för MFF under 16 säsonger. En otänkbarhet i dagens Bosmantider.

Han var dock i Stuttgart i tre år. Där gjorde han sådan succé, att Stuttgart gav honom ett förslag på nytt kontrakt, som man trodde ingen kunde tacka nej till.

Klubben hade tydligen inte förstått att en av Larssons främsta personliga egenskaper är envishet.
– Vi hade bestämt oss för att flytta hem, eftersom vår dotter skulle börja i skolan, säger Bosse. Tre VM-slutspel, sex SM-guld, den förste att få Guldbollen två gånger, det är bara ytligt krafs bland Bosses meriter.

När han fört MFF till Europacupfinal 1979, en match som han själv missade på grund av skada, tyckte Bosse det fick vara slutspelat.

Krister Kristensson hade förstås blivit tränare i Trelleborgs FF, så Bosse tog ett år där och förde upp den klubben ett hack i seriesystemet.

Direkt efter den aktiva karriären försökte sig Bosse på att bli tränare. Ett år i Kirseberg och ett i Sofielund, sedan var det nock där också.
– Att vara tränare var inte min grej, säger Bosse.

Sedan dess har det inte blivit något som helst engagemang inom fotbollen.

”Jag har gjort mitt” har blivit Bosses motto i det fallet.

– Nu är det dessutom flera år sedan jag såg en match i verkligheten. Jag håller koll på vad som händer i tv och tidningar.

Inte ens ett MFF i guldstrid kan locka Bosse till Stadion.
– Jag har ju tillbringat halva mitt liv på Malmö stadion, så det får räcka. Dessutom tycker jag inte att jag känner igen mig där längre.

Fortfarande är det dock många som vill att Bosse skall vara med i olika sammanhang. Men det blir tvärnobb.
– Jag har aldrig varit glad för jippon eller offentligheten.

I stället kopplar Bosse av med sina tisdagskvällar på Jägersro, lite bingo och så barnbarnen Fredrik och Sandra.

(Intervjun gjorde vid ett tidigare tillfälle)

17 januari: Dan Waern, 80 år

januari 17, 2013

danneNär Dan Waern slog igenom på 1950-talet blev han den medeldistanskung som svenska folket längtat efter sedan Gunder Häggs dagar.

Framför allt hade Dan Waern oftast ett suveränt slutvarv på 1500 meter då han formligen flög ifrån sina konkurrenter.

Han tog silver vid hemma-EM 1958 och kom på fjärde plats vid OS i Rom 1960.

Dan Waern var även framstående på 800 meter, men kanske var hans allra bästa distans sällan löpta 1000 meter.

I varje fall var det på den senare distansen som han slog världsrekordet vid tre tillfällen. Sista gången på 2.17,8 – som fortfarande gäller som svenskt rekord, noterat 1959.

 Läs mer här:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Dan_Waern

 

13 januari: Tord Grip, 75 år

januari 13, 2013

grip

Det finns förmodligen ingen som lyckats hålla sig kvar inom toppfotbollen så länge som Tord Grip.

Han växte upp i Ytterhogdal i Hälsingland där han spelade fotboll på somrarna och bandy på vintrarna. Han gick sju år i folkskolan och sedan blev han bagarlärling.

18 år gammal kom han till Degerfors och blev lagets dominerande spelare i början av 1960-talet. 1963 tog Degerfors silver efter Norrköping. Samma år blev Grip landslagsman då han fick spela mot Ungern i OS-kvalet på Nya Ullevi.

När Tord Grip tog steget över till AIK 1966 var det en av tidens mest omtalade värvningar.

Som fotbollsspelare var Tord snabb, teknisk och dribblingssäker. Men han var alldeles för kort för att lyckas i de stora sammanhangen.

Det gjorde han i stället som tränare (se nedan) där han varit inblandad i ett flertal landslag. Högst på listan står förstås när Tord var assisterande förbundskapten när Sverige tog brons i VM 1994.

Tord Grip har också varit verksam i Malmö FF i två omgångar.

1983 och 1984 var Tord huvudansvarig när det blev en tredje- och en andraplats i allsvenskan.

När Roy Hodgson värvades till klubben 1985 fick Tord finna sig i att bli assisterande igen. Det vore fel påstå att samarbetet fungerade perfekt. Vid flera tillfällen fick MFF-ordföranden Hans Cavalli-Björkman kalla in de båda stridstupparna för att skilja dem åt.

När Tord fick sparken som tränare i schweiziska Young Boys 1990 kallades han åter till MFF. Men då som klubbdirektör. Ett uppdrag han lämnade när svenska landslaget kallade då Tommy Svensson tog över som förbundskapten.

Det var också vid denna tid som Tord Grip blev änkling. Hans fru Siv dog 1992.

När Sven-Göran Eriksson blivit tränare i Lazio kallade han på Tord Grip som assisterande. Och de kamperade sedan runt världen i olika klubb- och landslag under tretton år.

Det finns en lång tv-intervju med Tord Grip hos Aftonbladets Robert Laul, gjord 2009:
http://www.aftonbladet.se/webbtv/sport/fotboll/laulcalling/article12103406.ab

Tord Grips karriär:

Spelare

* Ytterhogdals IK (-1955)
* Degerfors IF (1956-65)
* AIK (1966-68)
* KB Karlskoga (1969-73)

Tränare

* KB Karlskoga (1969-73)
* Örebro SK (1974-75)
* Degerfors IF (1976)
* Förbundskapten för pojklandslaget och damlandslaget (1977-78)
* Örebro SK (1979-80)
* Sveriges U21-landslag (1979-80)
* Malmö FF (1983-86)
* AC Campobasso (1986)
* Norges A-landslag (1987-88)
* Young Boys, Schweiz (1988-90)
* Sveriges A-landslag (assisterande, 1991-97)
* Indonesiens OS-landslag (1995-96)
* Young Boys (1998)
* SS Lazio (assisterande, 1998-2000)
* Englands A-landslag (assisterande, 2000-2006)
* Manchester City 2007 (scout)
* Mexikos A-landslag 2008-2009 (assisterande)

12 januari: Efon Ask, 75 år

januari 12, 2013

Om Efon Ask har jag många minnen, inte minst på det privata planet. Men ni får nöja er med vad jag skrev om honom för fem år sedan:

http://www.sydsvenskan.se/familj/fodelsedag/domaren-har-blast-fardigt/

9 december: Lena Videkull, 50 år

december 9, 2012

lenaLena Videkull spelade 17 säsonger i damallsvenskan och vann 6 SM-guld. Hon spelade 111 landskamper och gjorde 71 mål.

Videkull blev utnämnd till Årets tjej (föregångaren till Diamantbollen) 1984 och 1988, och fick Diamantbollen 1993. Hon blev skyttedrottning 1984, 1988, 1990, 1991, 1996 och 1997. Lena blev Europamästarinna 1984, tog VM-brons i Kina 1991, EM-silver 1987 och 1995, EM-brons 1989 samt deltog i OS 1996.

Under VM-turneringen i Kina 1991 gjorde hon i Sveriges andra match (mot Japan) mål efter bara 30 sekunder. Detta mål är fortfarande gällande rekord som snabbaste mål i VM för damer. Sverige vann matchen med 8–0.

Mellan 1999 och 2002 var Lena Videkull  tränare för Malmö FF och sedan 2004 i Husies damlag. 2007 var hon förbundskapten för U21/23-landslaget.

Sydsvenskans text:
http://www.sydsvenskan.se/familj/engagerad-hittar-alltid-nya-mal/

8 december: Lasse Granström, 70 år

december 7, 2012

Trots att han bara har en enda A-landskamp på meritlisten tillhör Lasse Granström en av de viktigaste spelarna i MFF:s drygt 100-åriga historia. Det var han som tillsammans med Bosse Larsson låg bakom MFF:s andra guldålder, den som började i mitten av 1960-talet.

När de båda skulle göra proffskarriär utomlands (1966) hamnade de i var sin västtysk klubb. Som berättas i länken nedan var en holländsk klubb beredd att köpa båda. I så fall kunde mycket blivit annorlunda, men det får vi aldrig reda på.

Läs mer om Lasse Granström i serien ”100 MFF:are”:
http://www.sydsvenskan.se/sport/fotboll/mff/kunde-gora-allt-med-en-boll/