18 augusti: Bosse Nilsson, 70 år

augusti 17, 2014

skanna0054

Vid ett besök i storstaden Hässleholm 1957. Ni får själv räkna ut vem som är vem.

Det är egentligen ett av de svåraste uppdragen i den här branschen, att intervjua en person som man redan känner utan och innan. Dessutom så väl, att han inte kan ljuga utan omedelbar upptäckt.

HIF-tränaren Bosse Nilssons och mina vägar korsades för första gången 1951. Och sedan tillbringade vi alla barn- och ungdomens somrar tillsammans i Tjörnarp. Från tidig morgon till sen kväll.

Att umgänget var begränsat till en årstid, berodde på att jag tillbringade resten av året i Malmö, medan Bosse var hemma på föräldragården året runt.

Fotbollen blev ett gemensamt intresse. Omgivningen inbjöd till rika möjligheter med alla ängar som fanns runt oss.

Två stolpar och en tvärribba, sedan var träningen igång.

Det vill säga, det fanns preludier innan det gick att börja. Först var vi tvungna att ta bort koskiten i målet och dess närmaste omgivning.

Trots detta hände det att bollen hamnade i en kobladda. Då var det bara att torka av den mot gräset och sedan fortsätta spela.

Föroreningarna fick oss inte att avstå från nickträning. I det fallet var vi mer rädda för att få bollens snörning (läderrem) mitt i planeten.

Bosse är två år äldre, men det var inte i första hand åldern som gjorde honom överlägsen i allt vi företog oss. Han var helt enkelt bättre på allt.

Förutom en sak – kunskapen om allsvensk fotboll. Den hade inte han, men den kunde jag inhämta hemma i Malmö.

Och sedan tillbringade vi somrarna med att jag berättade om varje av vårens MFF-matcher. Detaljerat och ibland med förevisningsövningar.

Jag har vid tillfälle ödmjukt hävdat, att jag lärt Bosse allt han kan – men kan banne mig inte komma ihåg vilken dag det var.

Sådan har tonen oss emellan nämligen alltid varit.

Mot den bakgrunden borde Bosse ha blivit MFF-anhängare – för det var den läran som predikades. Men så blev det inte.
– Kanske just därför, hävdar Bosse.

På måndagen fyller Bo Nilsson 70 år.

Redan från första bollsparken hade vi olika uppfattningar om fotboll. Jag hade sett min första MFF-match på våren 1954 och hade sedan min uppfattning klar.

Men Bosse blev ungefär samtidigt en inbiten HIF:are.
– Det var så att jag och min pappa Nisse åkte till Olympia för att se ett derby mellan HIF och MFF på hösten1954. Trots att matchen slutade 3-3 blev jag HIF-frälst, kanske för stämningen runt Olympia.

Den matchen gäller fortfarande som publikrekord för HIF med officiellt 25 362 åskådare.

Efter aktivt spel i hemortens Tjörnarps Boif värvades Bosse till IFK Hässleholm. Och gick sedan vidare till allsvenskan. Åtminstone blev det en match för Djurgården 1967.

Att det blev spel i den klubben berodde på att Bosse kom in på GCI (nu GIH) för att studera till gymnastikdirektör i Stockholm.

Och det var där han tog sina första steg som tränare.
– Gösta ”Knivsta” Sandberg, som var tränare i Djurgården då, gjorde mig till lite av hans assistent det sista året i klubben. Och det satte naturligtvis fart på intresset.

Men tränarkarriären tog fart först när han 1979 förde Mjällby till allsvenskan första gången.
– Nej, det hade nog börjat redan hemma i IFK Hässleholm. Först som spelande tränare och sedan bara tränare. Vi tog oss från division 4 till näst högsta serien (division 2) för första gången i klubbens historia.

Under Mjällbyåren var han dessutom assisterande förbundskapten till Laban Arnesson. Det varade i fem år.

Så det var lite på tiden när hjärteklubben HIF äntligen hörde av sig 1987. Då hade HIF precis ramlat ner i division 3. Men under Bosse ledning tog sig klubben tillbaka ända till allsvenskan efter 25 års bortovaro.

I laget som tog sig till allsvenskan fanns även Henke Larsson.
– Henke har naturligtvis varit fantastisk att jobba med. Även om jag var med om att värva honom, behövdes det ingen utpräglad scoutingnäsa för att se att han var en osedvanlig talang.

Efter flera utlandsår i Danmark, Kina, Bahrein, med mellanspel i Degerfors, slutade Bosse som tränare. Åtminstone ett tag.
– När jag flyttade hem 2000 så var det min tanke att sluta som tränare. Jag ägnade mig också att annat ett tag, trots att det fanns tränaranbud.

Ändå dök han upp i MFF ett par år senare, även om det innebar gökungekänsla hos den gamla kamraten. Den HIF:are som man utkämpat åratal av verbal kamp mot, dök plötsligt upp i MFF:s himmelsblå dräkt.
– Tom Prahl och jag har stött på varandra massor av gånger under åren. Han ville att jag skulle bli lagledare och ta hand om det organisatoriska, det var väldigt sparsamt jag befann mig som instruktör ute på planen.

Och det var inte meningen det skulle bli någon ändring när han återvände till HIF. Då blev han sportchef, men när Stuart Baxter hoppade av tränarjobbet så var det Bosse som tog över träningen igen.

Det var Henke Larsson som ville hade det så.

Men när Henke avslutade sin aktiva karriär så drog sig Bosse också tillbaka.

Dock fortsatte han med att hålla i träningen för IFK Hässleholm. Även om han inte längre har något formellt uppdrag så återfinns han fortfarande på träningsplanerna runt Hässleholm.

BB1129BoNTillbaka där det började. Fotbollsplanen utanför Bosses föräldrahem i Ebbarp.

5 maj: Bosse Larsson, 70 år

maj 4, 2014

När Bosse 1965 gjorde 28 mål blev han den främste svenske målskytten i någorlunda modern tid.

I statistiken står att ”Lill-Damma” Mattsson gjorde 31 mål 1975. Men då skall man ha i åminnelse, att han hade 26 matcher på sig, medan Bosse gjorde sina på 22 matcher.
– Egentligen på 20 matcher, säger Bosse. Det gick lite grus i maskineriet på slutet och jag blev mållös i de två sista matcherna.

28 mål räckte för att överträffa Gunnar Nordahls rekordnotering från 1945 – skyttekungarna från allsvenskans barndom bortser vi ifrån.

Anmärkningsvärd är också Bosses skytteligaseger 1970. Då hade han haft sin treåriga proffssejour i Tyskland och blivit omskolad till mittfältare.

Den positionen behöll han även i MFF – men kunde trots det vinna skytteligan ytterligare en gång.

Bosse spelade i allsvenskan för MFF under 16 säsonger. En otänkbarhet i dagens Bosmantider.

Han var dock i Stuttgart i tre år. Där gjorde han sådan succé, att Stuttgart gav honom ett förslag på nytt kontrakt, som man trodde ingen kunde tacka nej till.

Klubben hade tydligen inte förstått att en av Larssons främsta personliga egenskaper är envishet.
– Vi hade bestämt oss för att flytta hem, eftersom vår dotter skulle börja i skolan, säger Bosse. Tre VM-slutspel, sex SM-guld, den förste att få Guldbollen två gånger, det är bara ytligt krafs bland Bosses meriter.

När han fört MFF till Europacupfinal 1979, en match som han själv missade på grund av skada, tyckte Bosse det fick vara slutspelat.

Krister Kristensson hade förstås blivit tränare i Trelleborgs FF, så Bosse tog ett år där och förde upp den klubben ett hack i seriesystemet.

Direkt efter den aktiva karriären försökte sig Bosse på att bli tränare. Ett år i Kirseberg och ett i Sofielund, sedan var det nock där också.
– Att vara tränare var inte min grej, säger Bosse.

Sedan dess har det inte blivit något som helst engagemang inom fotbollen.

”Jag har gjort mitt” har blivit Bosses motto i det fallet.

– Nu är det dessutom flera år sedan jag såg en match i verkligheten. Jag håller koll på vad som händer i tv och tidningar.

Inte ens ett MFF i guldstrid kan locka Bosse till Stadion.
– Jag har ju tillbringat halva mitt liv på Malmö stadion, så det får räcka. Dessutom tycker jag inte att jag känner igen mig där längre.

Fortfarande är det dock många som vill att Bosse skall vara med i olika sammanhang. Men det blir tvärnobb.
– Jag har aldrig varit glad för jippon eller offentligheten.

I stället kopplar Bosse av med sina tisdagskvällar på Jägersro, lite bingo och så barnbarnen Fredrik och Sandra.

(Intervjun gjorde vid ett tidigare tillfälle)

17 januari: Dan Waern, 80 år

januari 17, 2013

danneNär Dan Waern slog igenom på 1950-talet blev han den medeldistanskung som svenska folket längtat efter sedan Gunder Häggs dagar.

Framför allt hade Dan Waern oftast ett suveränt slutvarv på 1500 meter då han formligen flög ifrån sina konkurrenter.

Han tog silver vid hemma-EM 1958 och kom på fjärde plats vid OS i Rom 1960.

Dan Waern var även framstående på 800 meter, men kanske var hans allra bästa distans sällan löpta 1000 meter.

I varje fall var det på den senare distansen som han slog världsrekordet vid tre tillfällen. Sista gången på 2.17,8 – som fortfarande gäller som svenskt rekord, noterat 1959.

 Läs mer här:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Dan_Waern

 

13 januari: Tord Grip, 75 år

januari 13, 2013

grip

Det finns förmodligen ingen som lyckats hålla sig kvar inom toppfotbollen så länge som Tord Grip.

Han växte upp i Ytterhogdal i Hälsingland där han spelade fotboll på somrarna och bandy på vintrarna. Han gick sju år i folkskolan och sedan blev han bagarlärling.

18 år gammal kom han till Degerfors och blev lagets dominerande spelare i början av 1960-talet. 1963 tog Degerfors silver efter Norrköping. Samma år blev Grip landslagsman då han fick spela mot Ungern i OS-kvalet på Nya Ullevi.

När Tord Grip tog steget över till AIK 1966 var det en av tidens mest omtalade värvningar.

Som fotbollsspelare var Tord snabb, teknisk och dribblingssäker. Men han var alldeles för kort för att lyckas i de stora sammanhangen.

Det gjorde han i stället som tränare (se nedan) där han varit inblandad i ett flertal landslag. Högst på listan står förstås när Tord var assisterande förbundskapten när Sverige tog brons i VM 1994.

Tord Grip har också varit verksam i Malmö FF i två omgångar.

1983 och 1984 var Tord huvudansvarig när det blev en tredje- och en andraplats i allsvenskan.

När Roy Hodgson värvades till klubben 1985 fick Tord finna sig i att bli assisterande igen. Det vore fel påstå att samarbetet fungerade perfekt. Vid flera tillfällen fick MFF-ordföranden Hans Cavalli-Björkman kalla in de båda stridstupparna för att skilja dem åt.

När Tord fick sparken som tränare i schweiziska Young Boys 1990 kallades han åter till MFF. Men då som klubbdirektör. Ett uppdrag han lämnade när svenska landslaget kallade då Tommy Svensson tog över som förbundskapten.

Det var också vid denna tid som Tord Grip blev änkling. Hans fru Siv dog 1992.

När Sven-Göran Eriksson blivit tränare i Lazio kallade han på Tord Grip som assisterande. Och de kamperade sedan runt världen i olika klubb- och landslag under tretton år.

Det finns en lång tv-intervju med Tord Grip hos Aftonbladets Robert Laul, gjord 2009:
http://www.aftonbladet.se/webbtv/sport/fotboll/laulcalling/article12103406.ab

Tord Grips karriär:

Spelare

* Ytterhogdals IK (-1955)
* Degerfors IF (1956-65)
* AIK (1966-68)
* KB Karlskoga (1969-73)

Tränare

* KB Karlskoga (1969-73)
* Örebro SK (1974-75)
* Degerfors IF (1976)
* Förbundskapten för pojklandslaget och damlandslaget (1977-78)
* Örebro SK (1979-80)
* Sveriges U21-landslag (1979-80)
* Malmö FF (1983-86)
* AC Campobasso (1986)
* Norges A-landslag (1987-88)
* Young Boys, Schweiz (1988-90)
* Sveriges A-landslag (assisterande, 1991-97)
* Indonesiens OS-landslag (1995-96)
* Young Boys (1998)
* SS Lazio (assisterande, 1998-2000)
* Englands A-landslag (assisterande, 2000-2006)
* Manchester City 2007 (scout)
* Mexikos A-landslag 2008-2009 (assisterande)

12 januari: Efon Ask, 75 år

januari 12, 2013

Om Efon Ask har jag många minnen, inte minst på det privata planet. Men ni får nöja er med vad jag skrev om honom för fem år sedan:

http://www.sydsvenskan.se/familj/fodelsedag/domaren-har-blast-fardigt/

9 december: Lena Videkull, 50 år

december 9, 2012

lenaLena Videkull spelade 17 säsonger i damallsvenskan och vann 6 SM-guld. Hon spelade 111 landskamper och gjorde 71 mål.

Videkull blev utnämnd till Årets tjej (föregångaren till Diamantbollen) 1984 och 1988, och fick Diamantbollen 1993. Hon blev skyttedrottning 1984, 1988, 1990, 1991, 1996 och 1997. Lena blev Europamästarinna 1984, tog VM-brons i Kina 1991, EM-silver 1987 och 1995, EM-brons 1989 samt deltog i OS 1996.

Under VM-turneringen i Kina 1991 gjorde hon i Sveriges andra match (mot Japan) mål efter bara 30 sekunder. Detta mål är fortfarande gällande rekord som snabbaste mål i VM för damer. Sverige vann matchen med 8–0.

Mellan 1999 och 2002 var Lena Videkull  tränare för Malmö FF och sedan 2004 i Husies damlag. 2007 var hon förbundskapten för U21/23-landslaget.

Sydsvenskans text:
http://www.sydsvenskan.se/familj/engagerad-hittar-alltid-nya-mal/

8 december: Lasse Granström, 70 år

december 7, 2012

Trots att han bara har en enda A-landskamp på meritlisten tillhör Lasse Granström en av de viktigaste spelarna i MFF:s drygt 100-åriga historia. Det var han som tillsammans med Bosse Larsson låg bakom MFF:s andra guldålder, den som började i mitten av 1960-talet.

När de båda skulle göra proffskarriär utomlands (1966) hamnade de i var sin västtysk klubb. Som berättas i länken nedan var en holländsk klubb beredd att köpa båda. I så fall kunde mycket blivit annorlunda, men det får vi aldrig reda på.

Läs mer om Lasse Granström i serien ”100 MFF:are”:
http://www.sydsvenskan.se/sport/fotboll/mff/kunde-gora-allt-med-en-boll/

30 oktober: Sven Melander, 65 år

oktober 30, 2012

 

Sven Melander föddes på Upplandsgatan i Malmö, men redan när han var fyra år flyttade familjen runt hörnet och fick adress Södra Förstadsgatan. ”Med utsikt mot gatan”, som Sven brukar poängtera.

Det innebar bland annat att han började sin skolgång på närliggande Södervärnsskolan. Från denna tid har vi våra första gemensamma minnen, eftersom det var där vi fick vår tandläkarskräck. Än i dag minns vi namnet på misshandlaren.

Idrotten kom tidigt in i bilden. Sven blev hängiven MFF:are. Han spelade ishockey i MFF:s juniorlag och var med om att vinna SDS-pucken med bland annat Staffan Tapper och Roy Andersson. Därefter spelade han under flera år med Pantern i seriesystemet.

Han var också med i hootenannygruppen (eller vad det var) Lille Mats. I den ingick även Björn Afzelius och journalisten Lasse Wahlund.

Efter att ha gått på Teknis och blivit ingenjör sadlade Sven om och gick på Journalisthögskolan.

Han gjorde sin praktik på Expressens sportredaktion i Malmö. Därefter fick han direkt fast anställning på Aftonbladets sportredaktion i Stockholm.

Bland annat bevakade vi båda fotbolls-VM i Västtyskland 1974 (jag för Sydsvenskan så klart).

Men efter några år hamnade Sven på den allmänna avdelningen och sedan var hela karusellen igång med filmroller och allt vad som därpå följde.

Framför allt tv-jobb. Sven har gjort många beundransvärda insatser, men den här tycker jag står i en viss särklass:
http://www.youtube.com/watch?v=hcxwTgEC7IM

För tillfället spelar han med i musicalen Kal P Dal på Slagthuset och framåt sommaren lär han vara tillbaka på Fredriksdalsteatern i Helsingborg.

TT:s text om Sven Melander kan ni läsa här:
http://www.sydsvenskan.se/familj/sven-melander-65-i-dag/

11 oktober: Jan Ekström, 75 år

oktober 10, 2012

Egentligen hade det räckt att skriva ”Nana”. Det var under det namnet han var ett begrepp under sina år i MFF. (På bilden är Nana i duell med Norrköpings Åke ”Bajdoff” Johansson.)

Det gick snabbt i början av karriären för Nana. När han debuterade i landslaget mot England 1956 var han 18 år, 7 månader och 5 dagar gammal. Den näst yngste landslags-debutanten någonsin.

Till Nanas popularitet hörde han speciella sätt att röra sig på planen. ”Todde” är en konkurrent, annars är frågan om inte Nana är den mest hjulbente människa som spelat i MFF.

Nedan följer länken till artikeln jag skrev om Nana i 100 MFF:are. Det kan tilläggas att han var en trogen besökare på Malmö stadion fram till pensioneringen – han jobbade nämligen där. Som elektriker.

Jag hoppas det framgår av artikeln, annars kan det understrykas än en gång. Nana är fortfarande bitter och arg över den behandling han utsattes för inför VM 1958.

 http://www.sydsvenskan.se/sport/fotboll/mff/landslagsdebut-som-18-aring/

 Jan Ekström är för övrigt född samma dag som Bobby Charlton.

5 oktober: Bengt Madsen, 70 år

oktober 5, 2012

Om Bengt Madsen finns mycket att berätta. Både från fotbollen och näringslivet.

1998 gjorde jag en reportageserie i Sydsvenskan under vinjetten ”Kompisar i Malmö”.

Artikeln om Bengt och hans kompis Kjell Hansson får tjäna som en liten bakgrund.

Så här stod det i Sydsvenskan den gången:

Kompisar i Malmö: Bengt Madsen och Kjell Hansson.

Bengt Madsen
Född: 5/10 1942.
Bott i Malmö: Trelleborgsgatan 6, Kiviksgatan 4, Professorsgatan 6, Källbovägen 7, Valhallagatan 15.
Skolor: Sorgenfriskolan, Kirsebergs inbyggda realskola.

SORGENFRI. Det var inte mycket som tydde på att grabbarna från Sorgenfriskolan 1949–53 skulle ha något framtid i Malmös kulturella liv.

Icke desto mindre är Bengt Madsen i dag styrelseordförande i de fyra kulturbolagen och Kjell Hansson intendent på Kultur Malmö. Sin kulturella uppfostran fick de som klasskamrater på Sorgenfriskolan.

Kulturell är kanske för mycket sagt. Och uppfostran var det måhända lite si och så med också.

Och fnissande, för att inte säga vrålgarvande, berättar de om en klasskamrat som vid ett tillfälle hade magproblem. Så han råkade undslippa sig lite ”illaluktande oväsen”, om man säger så, mitt under en lektion.

– Men han fann sig blixtsnabbt, berättar Bengt. Han spände ögonen i sin omgivning och sa ”sådär skall ni väl inte göra nu när vi har vikarie”.

Den vikarierande lärarinnan tyckte ”vädersläpparen” var ett utomordentligt föredöme och utsåg honom på stående fot till ordningsman…

Nu är han förste ombudsman på Kommunalarbetareförbundet.

I klassen gick också Roland Löwegren, som sedan under många år var allsvensk back i MFF. Så det fanns duktiga elever i lärare Per-Erik Danreds klass också.

En gång om året skulle hela skolan på utfärd. Men bara om det var vackert väder.
– Om flaggan var hissad, så var det klartecken, minns Bengt.

Bengt Madsen och Kjell Hansson, som visar upp smått imponerande insikter om namn och sentida öden när det gäller de gamla klasskamraterna, har därtill en gammal kärlek till sin skola.

Sin läslust fick de båda kamraterna i ungdomens dagar stillad på biblioteksfilialen i Folkets Hus. Först genom att gå på Sagostunder, men sedan blev det mer avancerade övningar av olika slag.
– Man skulle vara 15 år för att komma in på vuxenavdelningen, men personalen var bussig och släppte in mig bakvägen, minns Kjell.

När det gällde Bengt Madsen och hans gäng från trakterna av Kiviksgatan spelade det ingen roll vilken ingång de valde. De kom inte in någonstans.
– Vi var portade ett tag, eftersom det blev lite väl mycket bus, erkänner Bengt.

Framför allt i hissen till Folkets Hus. Sju våningar rakt upp i luften, det var en upplevelse för ungdomen på den tiden. En lek som dock inte uppskattades av vaktmästaren, varför ovanstående påföljd utfärdades.

Sorgenfri idrottsplats var huvudarena för småklubbsfotbollen i Malmö. Men det kostade 50 öre för ungdomar att komma in och se matcherna. För att undvika smygtittare drogs det för draperier längs hela stängslet.

För den som ändå ville se matchen återstod bara en sak – att planka.
– Det gick bra rätt så länge, säger Kjell. Men så kom någon vaktmästare på den snillrika idén att smörja tjära överst på staketet.

En åtgärd som främst hade avskräckande syfte, men kunde också utgöra bevismaterial.
– Om vaktmästaren upptäckte någon med tjära på kläderna så åkte han obönhörligen ut så det visslade om det, minns Bengt.

Och tillägger något om vilken kroppsdel som företrädesvis kom först genom grinden.

Eftersom idrottsplatsen och skolan låg intill varandra, var det naturligt att fotbollen blev ett stående inslag i vardagen, åtminstone för Bengt Madsens del.
– Jag spelade för Håkanstorp ett tag och kan fortfarande minnas hur vi stod där borta och spikade fast dobbarna innan matcherna, säger han och pekar mot omklädningsbyggnaden.

Redan som yngling fanns Bengt dock med i MFF. Han nådde så långt som till juniorlag 2, vilket var nog så hedrande. (Se bilden överst som är på MFF:s juniorlag 2 från 1960 och hämtad ur MFF:s årsbok.)

I gänget runt Kiviksgården fanns även Ulf  ”Lilleman” Sivnert, som också spelat allsvenskt för MFF och i juniorlandslaget. Men trots omgivningen av flera duktiga fotbollsspelare, är det bara Bengt som nått A-landslagsnivå.

Under Tommy Svenssons tid som förbundskapten begärde han alltid att få med Bengt som överledare för landslaget.

Varvid det inte behövdes några större övertalningar för att Bengt skulle svida om till overall och hjälpa till på träningarna.

När Jonas Thern, Stefan Schwarz och grabbarna skulle träna frisparksvarianter utgjorde Bengt en mycket värdefull hjälp – det var han som fick agera frisparksmur.

Även om fotbollen tog sin tid, hann både Bengt och Kjell med skolarbetet i tillräcklig utsträckning för att gå vidare till ”Kirsebergs högra allmänna läroverk”, formellt hette det dock Inbyggda realskolan. Kjell försvann till gymnasiet på S:t Petri inför sista läsåret, medan Bengt stannade och avlade realexamen.

Att Bengt Madsen har ett danskklingande efternamn beror på cigarrer. När Svenska Tobaksmonopolet en gång i tiden hade behov av en expert på att handrulla cigarrer, vände man sig till den danska sidan. Där hittade man den person som sedan skulle bli Bengts farfar.

Ända sedan den dagen, och det gällde in i det sista, har Bengt haft släktingar som varit involverade i Tobaksbolaget på något sätt.

Själv halkade han in i skeppsbranschen efter skolan. Först som springpojke, sedan som klarerare, därefter en del administrativa uppgifter och till slut koncernchef på speditionsföretaget Scansped fram till 1989.

Vill man läsa mer om Bengt Madsens seriösa sida så finns detta på MFF:s hemsida:
http://www.mff.se/Ditt_MFF/Om_klubben/Styrelse/Bengt%20Madsen.aspx